fredagen den 13 mars blir det stor demonstration i Helsingfors mot universiteteslagen. Tusentals deltagare förväntas och det kommer att ordnas busstransporter från många olika håll i landet.
Från Åbo oprdnas det en busstransport som kostar 10 ero fram och tillbaka, med avfärd klockan 10.15 framför B-huset vid Turun yliopisto. Demonstrationen i Helsingfors startar på Senatstorget klcokan 13 och går genom centrum till riksdagshuset. Bussen far tillbaka till Åbo ca kl. 16.
Anmälningar till busstransporten kan skickas till jrancken@abo.fi
Absolut deadline för anmälningar är tisdag 10.3 kl. 17:00
Demonstrationens facebooksida:
http://www.facebook.com/event.php?eid=59415602650#/event.php?eid=58714022756
fredag 6 mars 2009
torsdag 5 mars 2009
En slump?
Följande meddelande nådde nyligen studerande och personal vid ÅA:
Inbjudan till nästa möte om universitetsreformen 13 mars 2009 i Åbo och
Vasa.
Personal och studerande inbjudes att delta i ett informations- och
diskussionsmöte om reformgruppens fortsatta arbete gällande hur Åbo
Akademi kunde omorganiseras fr.o.m. 2010. Mötet äger rum fredagen 13
mars kl. 13.00 i aud. Ringbom, Axelia II i Åbo och videoöverförs till
Akademisalen i Academill, Vasa.
Rektor Jorma Mattinen är på plats och berättar om hur arbetet
fortskrider. Det finns alla möjligheter att ännu påverka. Beslut om
akademins framtida organisation fattas av akademins styrelse i juni 2009.
Man frågar sig om det är ett medvetet val att mötet hålls dels under den undervisningsfria veckan, dels samma dag som den stora demonstrationen i Helsingfors? I vilket fall som helst innebär det att en stor del av dem som kunde tänkas ha åsikter i frågan befinner sig på annan ort. Positivt är ändå att det den här gången handlar om ett informations- och diskussionsmöte, det vill säga inte bara ytterligare ett tillfälle för intresserade att ta del av en färdig presentation.
Inbjudan till nästa möte om universitetsreformen 13 mars 2009 i Åbo och
Vasa.
Personal och studerande inbjudes att delta i ett informations- och
diskussionsmöte om reformgruppens fortsatta arbete gällande hur Åbo
Akademi kunde omorganiseras fr.o.m. 2010. Mötet äger rum fredagen 13
mars kl. 13.00 i aud. Ringbom, Axelia II i Åbo och videoöverförs till
Akademisalen i Academill, Vasa.
Rektor Jorma Mattinen är på plats och berättar om hur arbetet
fortskrider. Det finns alla möjligheter att ännu påverka. Beslut om
akademins framtida organisation fattas av akademins styrelse i juni 2009.
Man frågar sig om det är ett medvetet val att mötet hålls dels under den undervisningsfria veckan, dels samma dag som den stora demonstrationen i Helsingfors? I vilket fall som helst innebär det att en stor del av dem som kunde tänkas ha åsikter i frågan befinner sig på annan ort. Positivt är ändå att det den här gången handlar om ett informations- och diskussionsmöte, det vill säga inte bara ytterligare ett tillfälle för intresserade att ta del av en färdig presentation.
torsdag 26 februari 2009
Möte!
Det böjar bli dags att fundera på hur Uniaktion kunde skrida till handling, så ett möte hålls tisdag 3.3. kl. 17 på Bokcaféet (ingång från Brinkkala-gården). Alla intresserade är varmt välkomna!
Kom också ihåg att gå med på vår e-postlista, via länken till höger. Uniaktion kan kontaktas på adressen uniaktion@gmail.com.
Kom också ihåg att gå med på vår e-postlista, via länken till höger. Uniaktion kan kontaktas på adressen uniaktion@gmail.com.
tisdag 17 februari 2009
Studentmobilisering i Åbo
Tisdagen den 17 februari samlades ett tjugotal personer för att diskutera universitetsreformen och kommande mobilisering till ett studentnätverk i Åbo.
Reformen
Presentationen av universitetsreformen lyfte upp de huvudsakliga problemområdena i lagförslaget. Först diskuterades frågan om det ekonomiska ansvaret, och hur fundamental förändringen från statliga inrättningar till ett system där universitet går i konkurs verkligen är. Den ekonomiska autonomi som universiteten kommer att åtnjuta ifall lagen godkänns, kan i princip förvandla dem till en förlängning av företagens produktutvecklingsenheter. Idag består universitetens finansiering till 64 % av statliga medel, resten kommer från avgiftsbelagd serviceverksamhet och donationer. I framtiden kommer universitetsföretagen i huvudsak att skaffa sig medel genom egen affärsverksamhet och kapitalplaceringar. Även den externa styrelserepresentationen lyftes upp, och det hot mot den traditionella trepelar-modellen som lagen utgör. De förändrade arbetsförhållandena inom alla universitet, övergången från tjänsteförhållanden till arbetsavtal, ger universiteten större möjligheter att bedriva en personalpolitik baserad på belöning och produktivitetskrav. Slutligen diskuterades även terminsavgifterna, och den ojämlikhet som det nuvarande lagförslaget innebär. Hur länge kommer man att kunna hålla de finska studerande utanför kraven på avgifter, då dörren redan öppnats för en del? Lagen kan leda till att man småningom inför avgifter för marginella utbildningsområden, för dem som inte är direkt lönsamma för universitetet eller nationalekonomin. Man söker högsta möjliga avkastning för sin insats, och de marginella vetenskapsområdena klarar sig inte i konkurrensen.
Värdeprogram presenteras som realism
Reformförslaget ger uttryck för en neoliberal syn på staten och kontroll, där det endast är marknaden som kan bringa frihet. Universitet under staten presenteras som beroende, ofria och kontrollerade. Parollen om autonomi blir absurd då man de facto går in för ett annat beroende, ett ekonomiskt beroendeförhållande av näringslivet som definitivt inte gynnar fri kunskap eller forskning.
Universiteten som samhällsinstitutioner är idag underställda organisationers som OECD:s politiska och ideologiska kvalitetskrav, ett ideologiskt ramverk inom vilket produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft är ledstjärnor, värden, som måste kunna mätas och jämföras internationellt. Så blir terminsavgifterna ett politiskt redskap för att mäta utbildningens konkurrenskraft enligt enklaste marknadsmodell – hur mycket är du villig att betala?
Efter presentationen av lagen följde diskussion och tal av personal och studerande om mobilisering och agerande inför reformen. En professor i sociologi talade om den samhälleliga hegemoni som presenterar ett sätt att tänka som vi sedan accepterar, som presenteras som realism men i själva verket är värdeprogram som vilar på högerideologisk bas. New Public Management lär oss att stora enheter och sammanslagningar är realism och lönsamt, att demokratibortfall och marginalisering av små ämnen måste godtas.
Indoktrinerade av ett visst tankesätt blir reaktionen hos folket, personal och studerande, en fråga om anpassning. Man presenteras färdiga modeller, förslag och tankesätt som man fokuserar på att anpassa sig till så gott det går. Motstånd kvävs innan det uppstår.
Hur formulerar vi mothegemonin?
Två representanter från Studentaktionsnätverket i Helsingfors presenterade sin verksamhet där, samt tanken på ett nationellt nätverk av studerande där grupper på olika håll i landet verkar tillsammans och parallellt. Studentaktionsnätverket har en interaktiv hemsida, som kan fungera som ett forum för grupper från hela landet. Nästa händelse i Helsingfors är en demonstration mot lagförslaget som ordnas torsdagen den 19 februari, dagen innan det tas upp till behandlig i riksdagen. Den 13 mars kommer en ännu större demonstration att ordnas i Helsingfors, i samband med att en namninsamling med ändringsförslag lämnas till bildningsutskottet. Studentaktionsnätverket hoppas då på deltagare från hela landet.
Efteråt följde en diskussion om hur mobiliseringen i Åbo skall se ut. Mindre demonstrationer skall ordnas runtom i hela landet på torsdag 19.2, och det beslöts att en liknande skall ordnas även i Åbo. Demonstrationen sker 19.2 klockan 14, genom en utmarsch från föreläsningar. Därefter samlas alla framför Åbo universitets administrationsbyggnad för en begravningsceremoni för den fria bildningen.
Efter torsdag följer dock fortsättning även i Åbo, då mer verksamhetsplanering samt mailinglista är på kommande.
Reformen
Presentationen av universitetsreformen lyfte upp de huvudsakliga problemområdena i lagförslaget. Först diskuterades frågan om det ekonomiska ansvaret, och hur fundamental förändringen från statliga inrättningar till ett system där universitet går i konkurs verkligen är. Den ekonomiska autonomi som universiteten kommer att åtnjuta ifall lagen godkänns, kan i princip förvandla dem till en förlängning av företagens produktutvecklingsenheter. Idag består universitetens finansiering till 64 % av statliga medel, resten kommer från avgiftsbelagd serviceverksamhet och donationer. I framtiden kommer universitetsföretagen i huvudsak att skaffa sig medel genom egen affärsverksamhet och kapitalplaceringar. Även den externa styrelserepresentationen lyftes upp, och det hot mot den traditionella trepelar-modellen som lagen utgör. De förändrade arbetsförhållandena inom alla universitet, övergången från tjänsteförhållanden till arbetsavtal, ger universiteten större möjligheter att bedriva en personalpolitik baserad på belöning och produktivitetskrav. Slutligen diskuterades även terminsavgifterna, och den ojämlikhet som det nuvarande lagförslaget innebär. Hur länge kommer man att kunna hålla de finska studerande utanför kraven på avgifter, då dörren redan öppnats för en del? Lagen kan leda till att man småningom inför avgifter för marginella utbildningsområden, för dem som inte är direkt lönsamma för universitetet eller nationalekonomin. Man söker högsta möjliga avkastning för sin insats, och de marginella vetenskapsområdena klarar sig inte i konkurrensen.
Värdeprogram presenteras som realism
Reformförslaget ger uttryck för en neoliberal syn på staten och kontroll, där det endast är marknaden som kan bringa frihet. Universitet under staten presenteras som beroende, ofria och kontrollerade. Parollen om autonomi blir absurd då man de facto går in för ett annat beroende, ett ekonomiskt beroendeförhållande av näringslivet som definitivt inte gynnar fri kunskap eller forskning.
Universiteten som samhällsinstitutioner är idag underställda organisationers som OECD:s politiska och ideologiska kvalitetskrav, ett ideologiskt ramverk inom vilket produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft är ledstjärnor, värden, som måste kunna mätas och jämföras internationellt. Så blir terminsavgifterna ett politiskt redskap för att mäta utbildningens konkurrenskraft enligt enklaste marknadsmodell – hur mycket är du villig att betala?
Efter presentationen av lagen följde diskussion och tal av personal och studerande om mobilisering och agerande inför reformen. En professor i sociologi talade om den samhälleliga hegemoni som presenterar ett sätt att tänka som vi sedan accepterar, som presenteras som realism men i själva verket är värdeprogram som vilar på högerideologisk bas. New Public Management lär oss att stora enheter och sammanslagningar är realism och lönsamt, att demokratibortfall och marginalisering av små ämnen måste godtas.
Indoktrinerade av ett visst tankesätt blir reaktionen hos folket, personal och studerande, en fråga om anpassning. Man presenteras färdiga modeller, förslag och tankesätt som man fokuserar på att anpassa sig till så gott det går. Motstånd kvävs innan det uppstår.
Hur formulerar vi mothegemonin?
Två representanter från Studentaktionsnätverket i Helsingfors presenterade sin verksamhet där, samt tanken på ett nationellt nätverk av studerande där grupper på olika håll i landet verkar tillsammans och parallellt. Studentaktionsnätverket har en interaktiv hemsida, som kan fungera som ett forum för grupper från hela landet. Nästa händelse i Helsingfors är en demonstration mot lagförslaget som ordnas torsdagen den 19 februari, dagen innan det tas upp till behandlig i riksdagen. Den 13 mars kommer en ännu större demonstration att ordnas i Helsingfors, i samband med att en namninsamling med ändringsförslag lämnas till bildningsutskottet. Studentaktionsnätverket hoppas då på deltagare från hela landet.
Efteråt följde en diskussion om hur mobiliseringen i Åbo skall se ut. Mindre demonstrationer skall ordnas runtom i hela landet på torsdag 19.2, och det beslöts att en liknande skall ordnas även i Åbo. Demonstrationen sker 19.2 klockan 14, genom en utmarsch från föreläsningar. Därefter samlas alla framför Åbo universitets administrationsbyggnad för en begravningsceremoni för den fria bildningen.
Efter torsdag följer dock fortsättning även i Åbo, då mer verksamhetsplanering samt mailinglista är på kommande.
måndag 16 februari 2009
Autonomi vs. Akademi AB
Universiteten har till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten.
Meningen är ett utdrag ur förslaget till ny universitetslag som föreläggs riksdagen våren 2009 och, om det godkänns, träder i kraft 1.8.2009. En kritiskt tänkande läsare kan i omnämnandet av fosterlandet ana en skymt av gångna sekels tankespöken, men i övrigt klingar formuleringen väl. En fortsatt läsning av lagförslaget har ändå fått många att haja till, och vid flera universitet har reformkritiska rörelser uppkommit, rörelser där både anställda och studerande är engagerade.
Kritiken begränsar sig inte till lagförslagets innehåll, utan dess tillkomstprocess påstås – med rätta – ha varit ogenomskinlig och odemokratisk. Till exempel har Professorsförbundet ifrågasatt dels reformens tidsmässiga ramar, dels faktumet att förbundet inte fått tillräckliga möjligheter att göra sin röst hörd. Reformens omfattning kom som en överraskning för alla som inte deltagit i beredningen, och den synnerligen snäva tidtabellen utgör ett hinder för djupgående diskussion (vilket knappast är en tillfällighet, med tanke på att liknande tendenser redan tidigare kunnat skönjas till exempel i fråga om Bolognaprocessen).
Universitetsgemenskapernas historia är tusenårig. Universiteten är kapabla att reformera och förnya sig utan order uppifrån – på ett sätt som respekterar de finaste traditionerna hos det tusenåriga europeiska universitetet.
Detta konstaterar ett antal dekaner, professorer och andra verksamma vid Helsingfors Universitet i en insändare i Helsingin Sanomat 4.2. Vilka är då, rent konkret, de ändringar som gör att universitetsreformen inte tagits väl emot bland dem som är insatta i universitetens vardag? De problematiska punkterna är bland annat följande:
• Det flitigt använda begreppet autonomi. Något som förbises är att det självstyre som avses är uteslutande ekonomiskt: universiteten omvandlas till företag som kan idka affärsverksamhet och gå i konkurs. Den ”fria forskningen” riskerar däremot begränsas av marknadsekonomiska skäl. Universitetens nya ställning som antingen privaträttsliga stiftelser (Aalto-universitetet) eller offentligrättsliga organ (Åbo Akademi) kan alltså i praktiken inskränka deras självstyre i och med att de ställs i ett annat förhållande till näringslivet.
• Reformen banar väg för införandet av terminsavgifter – efter reformen kunde sådana uppbäras av studerande från länder utanför EU och EES.
• Tjänster omvandlas till arbetsavtalsförhållanden, något som förutspåtts öka osäkerheten på den akademiska arbetsmarknaden. Det är inte osannolikt att högskolevärldens prekariat växer ytterligare.
• Om en majoritet av universitetets styrelsemedlemmar är utomstående (t.ex. politiker och representanter för näringslivet) innebär det naturligtvis mindre inflytande för anställda och studerande.
• Fokus ligger på centralisering och effektivering, två begrepp som använts flitigt i retoriken kring tidigare reformer. Synonymer till begreppen har visat sig vara bland annat kortare studietid, mera tungrodd byråkrati, icke återbesatta tjänster inom undervisningen, hotad existens för mindre produktiva ämnen och striktare hierarki.
• Forskningsresultat behöver inte längre göras tillgängliga för allmänheten, vilket ligger helt i linje med omvandlingen av universiteten till företag med uppgift att förse marknaden med nya ”innovationer”. Detta innebär också konkurrens universiteten emellan, på helt nya plan.
• Risk finns för en indelning av universiteten i två grupper: toppuniversitet som ska klara sig i den internationella konkurrensen och ”andra klassens” universitet som satsar på mer traditionell undervisning med små resurser.
• Tanken att universiteten i högre grad borde göra sig beroende av utomstående finansiering var kanske realistisk då lagen bereddes, men att driva igenom den i en världsekonomisk situation som den nuvarande, då siffrorna på USA:s ”statsskuldsklocka” på Times Square inte längre räcker till, kommer knappast att vara ett bra drag.
Reformen innebär alltså reella hot mot universitetens autonomi och den akademiska friheten. Visst behövs en universitetsreform – det är det väl knappast någon som ifrågasätter. Men en sådan reform bör vara följden av en lång och djupgående diskussion inom universiteten, och därför är det av största vikt att det nuvarande förslaget inte godkänns.
Meningen är ett utdrag ur förslaget till ny universitetslag som föreläggs riksdagen våren 2009 och, om det godkänns, träder i kraft 1.8.2009. En kritiskt tänkande läsare kan i omnämnandet av fosterlandet ana en skymt av gångna sekels tankespöken, men i övrigt klingar formuleringen väl. En fortsatt läsning av lagförslaget har ändå fått många att haja till, och vid flera universitet har reformkritiska rörelser uppkommit, rörelser där både anställda och studerande är engagerade.
Kritiken begränsar sig inte till lagförslagets innehåll, utan dess tillkomstprocess påstås – med rätta – ha varit ogenomskinlig och odemokratisk. Till exempel har Professorsförbundet ifrågasatt dels reformens tidsmässiga ramar, dels faktumet att förbundet inte fått tillräckliga möjligheter att göra sin röst hörd. Reformens omfattning kom som en överraskning för alla som inte deltagit i beredningen, och den synnerligen snäva tidtabellen utgör ett hinder för djupgående diskussion (vilket knappast är en tillfällighet, med tanke på att liknande tendenser redan tidigare kunnat skönjas till exempel i fråga om Bolognaprocessen).
Universitetsgemenskapernas historia är tusenårig. Universiteten är kapabla att reformera och förnya sig utan order uppifrån – på ett sätt som respekterar de finaste traditionerna hos det tusenåriga europeiska universitetet.
Detta konstaterar ett antal dekaner, professorer och andra verksamma vid Helsingfors Universitet i en insändare i Helsingin Sanomat 4.2. Vilka är då, rent konkret, de ändringar som gör att universitetsreformen inte tagits väl emot bland dem som är insatta i universitetens vardag? De problematiska punkterna är bland annat följande:
• Det flitigt använda begreppet autonomi. Något som förbises är att det självstyre som avses är uteslutande ekonomiskt: universiteten omvandlas till företag som kan idka affärsverksamhet och gå i konkurs. Den ”fria forskningen” riskerar däremot begränsas av marknadsekonomiska skäl. Universitetens nya ställning som antingen privaträttsliga stiftelser (Aalto-universitetet) eller offentligrättsliga organ (Åbo Akademi) kan alltså i praktiken inskränka deras självstyre i och med att de ställs i ett annat förhållande till näringslivet.
• Reformen banar väg för införandet av terminsavgifter – efter reformen kunde sådana uppbäras av studerande från länder utanför EU och EES.
• Tjänster omvandlas till arbetsavtalsförhållanden, något som förutspåtts öka osäkerheten på den akademiska arbetsmarknaden. Det är inte osannolikt att högskolevärldens prekariat växer ytterligare.
• Om en majoritet av universitetets styrelsemedlemmar är utomstående (t.ex. politiker och representanter för näringslivet) innebär det naturligtvis mindre inflytande för anställda och studerande.
• Fokus ligger på centralisering och effektivering, två begrepp som använts flitigt i retoriken kring tidigare reformer. Synonymer till begreppen har visat sig vara bland annat kortare studietid, mera tungrodd byråkrati, icke återbesatta tjänster inom undervisningen, hotad existens för mindre produktiva ämnen och striktare hierarki.
• Forskningsresultat behöver inte längre göras tillgängliga för allmänheten, vilket ligger helt i linje med omvandlingen av universiteten till företag med uppgift att förse marknaden med nya ”innovationer”. Detta innebär också konkurrens universiteten emellan, på helt nya plan.
• Risk finns för en indelning av universiteten i två grupper: toppuniversitet som ska klara sig i den internationella konkurrensen och ”andra klassens” universitet som satsar på mer traditionell undervisning med små resurser.
• Tanken att universiteten i högre grad borde göra sig beroende av utomstående finansiering var kanske realistisk då lagen bereddes, men att driva igenom den i en världsekonomisk situation som den nuvarande, då siffrorna på USA:s ”statsskuldsklocka” på Times Square inte längre räcker till, kommer knappast att vara ett bra drag.
Reformen innebär alltså reella hot mot universitetens autonomi och den akademiska friheten. Visst behövs en universitetsreform – det är det väl knappast någon som ifrågasätter. Men en sådan reform bör vara följden av en lång och djupgående diskussion inom universiteten, och därför är det av största vikt att det nuvarande förslaget inte godkänns.
söndag 8 februari 2009
Universitetsreform i innovationsFinland
Reviderad version av insändare publicerad i Åbo Underrättelser, samt publicerad i Åbo Gröna Vänsters valtidning
På de finländska universiteten råder bråda dagar. Inom förvaltningen förbereder man sig på den nya universitetslagen, eller universitetsreformen, och de krav den ställer. Tidtabellen är minst sagt stram, från och med år 2010 skall alla våra högskolor fungera enligt ny modell. Syftet med reformen sägs vara att stärka universitetens autonomi och deras ekonomiska handlingskraft. Vilka de goda avsikterna bakom reformen än må ha varit, innebär den i själva verket stora förändringar i fråga om högskoleutbildningens oberoende ställning, hur den skall tryggas och hur dessa oberoende ämbeten skall förvaltas.
Högskolorna skall nu bli antingen offentligrättsliga inrättningar eller stiftelser och den statliga basfinansieringen skall kombineras med extern finansiering som högskolorna själva förskaffar sig. Den hastigt påkomna reformen har mött kritik från flera olika håll, inte minst från högskolevärlden. Den ökade ekonomiska autonomin är enligt många en form av privatisering av utbildningen. Reformen innebär förändringar för universitetens finansiering, styrelse och rättsliga ställning.
Trots att staten även i fortsättningen skall stå för basfinansieringen innebär reformen att högskolorna nu desperatare än någonsin kan och skall gå in för att söka extern finansiering från den privata marknaden. Regeringen anser att reformen på så sätt skapar förutsättningar för att på effektivaste sätt trygga högskolornas fortlevnad. Privata aktörer och företag får helt enkelt gå in och lappa hålen där de statliga anslagen inte räcker till. I och med den finansieringsmodell man gått inför vid Aaltohögskolan har alla universitet nu samma möjlighet till mer finanser av staten, men dessa korrelerar med hur mycket externa pengar man anförskaffat sig. Ju mera pengar utifrån, desto mer av staten. Och nej, pengar från kommuner eller stiftelser går inte, det är näringslivet som gäller. Den ökade ekonomiska autonomin blir istället ett nytt beroende, denna gång av extern finansiering och privat stöd.
Förutom det ökade ekonomiska inflytandet ges privata finansiärer även möjlighet till representation i styrelsen, vilket innebär ett stort steg i riktning bort från den oberoende ställning högskolorna tidigare haft. Att tro att dessa finansiärer inte skulle vilja se valuta för sitt investerade kapital är naivt att tro. Då styrelsesammansättningarna nu reformeras är det på de ”interna” representanternas bekostnad. Hälften av styrelsen skall utgöras av externa medlemmar medan den andra hälften skall utses internt. Plats ges nu åt de ”utomstående experter” som har tillräckligt med pengar och inflytande. Reformen leder även till att man ger ett marknadsvärde åt olika ämnen och vetenskapsområden. Då ämnen och universitet mäts mot varandra på marknaden, försätts de i ett ojämlikt läge. Ämnen med litet marknadsvärde får det svårt att hävda sig i konkurrensen. Aalto-högskolan visar även i detta fall med en krass tydlighet hur jämlikt det nya systemet kommer att bli. Ämnen som på den privata marknaden eller i regeringen klassas som potentiellt produktiva kan räkna med att klara sig, medan resten får försöka hanka sig fram med reducerade anslag.
Med denna reform går regeringen stick i stäv med de principer på vilka man byggt upp hela högskoleväsendet. I innovationsFinland vill man nu skapa högskolor som fungerar som företag, där möjligheten att stöda och styra kunskapsutvecklingen säljes till högstbjudande, dessutom enligt stramast möjliga tidtabell. Den stora obesvarade frågan kvarstår: hurdan valuta skall fås för pengarna?
På de finländska universiteten råder bråda dagar. Inom förvaltningen förbereder man sig på den nya universitetslagen, eller universitetsreformen, och de krav den ställer. Tidtabellen är minst sagt stram, från och med år 2010 skall alla våra högskolor fungera enligt ny modell. Syftet med reformen sägs vara att stärka universitetens autonomi och deras ekonomiska handlingskraft. Vilka de goda avsikterna bakom reformen än må ha varit, innebär den i själva verket stora förändringar i fråga om högskoleutbildningens oberoende ställning, hur den skall tryggas och hur dessa oberoende ämbeten skall förvaltas.
Högskolorna skall nu bli antingen offentligrättsliga inrättningar eller stiftelser och den statliga basfinansieringen skall kombineras med extern finansiering som högskolorna själva förskaffar sig. Den hastigt påkomna reformen har mött kritik från flera olika håll, inte minst från högskolevärlden. Den ökade ekonomiska autonomin är enligt många en form av privatisering av utbildningen. Reformen innebär förändringar för universitetens finansiering, styrelse och rättsliga ställning.
Trots att staten även i fortsättningen skall stå för basfinansieringen innebär reformen att högskolorna nu desperatare än någonsin kan och skall gå in för att söka extern finansiering från den privata marknaden. Regeringen anser att reformen på så sätt skapar förutsättningar för att på effektivaste sätt trygga högskolornas fortlevnad. Privata aktörer och företag får helt enkelt gå in och lappa hålen där de statliga anslagen inte räcker till. I och med den finansieringsmodell man gått inför vid Aaltohögskolan har alla universitet nu samma möjlighet till mer finanser av staten, men dessa korrelerar med hur mycket externa pengar man anförskaffat sig. Ju mera pengar utifrån, desto mer av staten. Och nej, pengar från kommuner eller stiftelser går inte, det är näringslivet som gäller. Den ökade ekonomiska autonomin blir istället ett nytt beroende, denna gång av extern finansiering och privat stöd.
Förutom det ökade ekonomiska inflytandet ges privata finansiärer även möjlighet till representation i styrelsen, vilket innebär ett stort steg i riktning bort från den oberoende ställning högskolorna tidigare haft. Att tro att dessa finansiärer inte skulle vilja se valuta för sitt investerade kapital är naivt att tro. Då styrelsesammansättningarna nu reformeras är det på de ”interna” representanternas bekostnad. Hälften av styrelsen skall utgöras av externa medlemmar medan den andra hälften skall utses internt. Plats ges nu åt de ”utomstående experter” som har tillräckligt med pengar och inflytande. Reformen leder även till att man ger ett marknadsvärde åt olika ämnen och vetenskapsområden. Då ämnen och universitet mäts mot varandra på marknaden, försätts de i ett ojämlikt läge. Ämnen med litet marknadsvärde får det svårt att hävda sig i konkurrensen. Aalto-högskolan visar även i detta fall med en krass tydlighet hur jämlikt det nya systemet kommer att bli. Ämnen som på den privata marknaden eller i regeringen klassas som potentiellt produktiva kan räkna med att klara sig, medan resten får försöka hanka sig fram med reducerade anslag.
Med denna reform går regeringen stick i stäv med de principer på vilka man byggt upp hela högskoleväsendet. I innovationsFinland vill man nu skapa högskolor som fungerar som företag, där möjligheten att stöda och styra kunskapsutvecklingen säljes till högstbjudande, dessutom enligt stramast möjliga tidtabell. Den stora obesvarade frågan kvarstår: hurdan valuta skall fås för pengarna?
Säljes: Akademisk frihet och oberoende
Blogginlägg ungocharg.wordpress.com 11.05.2008
Regeringsprogrammet fastslår att de finländska universitetens rättsliga ställning skall revideras. Sagt och gjort, en ny universitetslag är på väg i ångande fart, och skall träda i kraft från och med 1.1.2009. Målen för reformen är både högskolornas administration och deras ekonomi, d.v.s. hur högskolorna styrs och med vilka pengar. Radikala förändringar är att vänta.
Tidigare har universiteten varit statliga räkenskapsverk. De anställda vid universiteten har haft staten som arbetsgivare och staten har även i hög grad ansvarat för finansieringen av universitetens verksamhet. Staten har betalat för att oberoende undervisning och forskning finns och bedrivs i Finland. Genom reformen vill den borgerliga regeringen helt omforma basen för hur universiteten finansieras och styrs.
Det som regeringen är ute efter är att öka högskolornas autonomi, att i högre grad ge dem fria händer att organisera sin ekonomi och finansiering. Visst har många högskolor redan tidigare bullat upp sin ekonomi genom sponsorer och investeringar utifrån. Men genom universitetsreformen gör man en klar principiell omvändning. Trots att alla högskolor även i fortsättningen skall få statsunderstöd kommer de till skillnad från tidigare att stå utanför statens budgetekonomi. De skall med andra ord nu skaffa just så mycket extern finansiering som de vill och kan, och enligt reformförslaget kan de med fördel även bedriva avgiftsbelagd verksamhet.
Reformen innebär även att man välkomnar utomstående parter i högskolornas styrelser. För att grunda en högskola enligt stiftelsemodellen skall man först skapa en stiftelseförmögenhet, en pengapott. De finansiärer som bidrar till att skapa denna förmögenhet har sedan automatiskt rätt till representation i styrelsen. Med andra ord kan resursstarka aktörer köpa sig en plats i styrelsen för en högskola. = En dörr på vid gavel för företag.
I själva verket innebär denna reform att de finländska högskolorna själva skall börja fungera som företag. Tidigare värderas dessa institutioners oberoende ställning och ansvar i fråga om undervisning och forskning högt. Så icke längre, when money talks. Då staten skyfflar över finansieringsansvaret på universiteten måste dessa självklart kunna erbjuda något för de pengar de behöver. Och näringslivet har inget intresse av att stöda den akademiska friheten eller det akademiska oberoendet, de vill bara ha valuta för sina pengar. Valuta som betyder skräddarsydda utbildningar för företagsbehov, beställda forskningsprojekt (och ytterligare svårigheter att få finansiering för projekt som inte är till direkt nytta för affärsverksamhet) samt att olika ämnen och utbildningar spelas ut mot varandra. För ämnen som inte har ”businessvärde” blir det svårare att bibehålla kvaliteten på undervisningen, och risken för att det uppstår nivåskillnader mellan olika högskolor är stor. De skolor som utbildar folk till färdiga yrken enligt arbetsmarknadsefterfrågan har inga problem med finanserna, medan små ämnen får det kärvt.
Finns det ett egenvärde i att bibehålla högskoleutbildningens oberoende ställning och en bred bas av olika ämnen? Har universiteten en annan roll än att enbart tillfredsställa arbetsmarknadens behov (och dessutom så snabbt som möjligt)? Definitivt, ett värde som regeringen tydligen inte förstår att värna om. Och genom reformen går man och ruckar på en av de grundläggande förutsättningarna för ett vårt samhälle. Kunskap är makt, och den makten placerar man nu rakt i företagschefernas händer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)