Universitetsreform i innovationsFinland

Reviderad version av insändare publicerad i Åbo Underrättelser, samt publicerad i Åbo Gröna Vänsters valtidning


På de finländska universiteten råder bråda dagar. Inom förvaltningen förbereder man sig på den nya universitetslagen, eller universitetsreformen, och de krav den ställer. Tidtabellen är minst sagt stram, från och med år 2010 skall alla våra högskolor fungera enligt ny modell. Syftet med reformen sägs vara att stärka universitetens autonomi och deras ekonomiska handlingskraft. Vilka de goda avsikterna bakom reformen än må ha varit, innebär den i själva verket stora förändringar i fråga om högskoleutbildningens oberoende ställning, hur den skall tryggas och hur dessa oberoende ämbeten skall förvaltas.


Högskolorna skall nu bli antingen offentligrättsliga inrättningar eller stiftelser och den statliga basfinansieringen skall kombineras med extern finansiering som högskolorna själva förskaffar sig. Den hastigt påkomna reformen har mött kritik från flera olika håll, inte minst från högskolevärlden. Den ökade ekonomiska autonomin är enligt många en form av privatisering av utbildningen. Reformen innebär förändringar för universitetens finansiering, styrelse och rättsliga ställning.


Trots att staten även i fortsättningen skall stå för basfinansieringen innebär reformen att högskolorna nu desperatare än någonsin kan och skall gå in för att söka extern finansiering från den privata marknaden. Regeringen anser att reformen på så sätt skapar förutsättningar för att på effektivaste sätt trygga högskolornas fortlevnad. Privata aktörer och företag får helt enkelt gå in och lappa hålen där de statliga anslagen inte räcker till. I och med den finansieringsmodell man gått inför vid Aaltohögskolan har alla universitet nu samma möjlighet till mer finanser av staten, men dessa korrelerar med hur mycket externa pengar man anförskaffat sig. Ju mera pengar utifrån, desto mer av staten. Och nej, pengar från kommuner eller stiftelser går inte, det är näringslivet som gäller. Den ökade ekonomiska autonomin blir istället ett nytt beroende, denna gång av extern finansiering och privat stöd.


Förutom det ökade ekonomiska inflytandet ges privata finansiärer även möjlighet till representation i styrelsen, vilket innebär ett stort steg i riktning bort från den oberoende ställning högskolorna tidigare haft. Att tro att dessa finansiärer inte skulle vilja se valuta för sitt investerade kapital är naivt att tro. Då styrelsesammansättningarna nu reformeras är det på de ”interna” representanternas bekostnad. Hälften av styrelsen skall utgöras av externa medlemmar medan den andra hälften skall utses internt. Plats ges nu åt de ”utomstående experter” som har tillräckligt med pengar och inflytande. Reformen leder även till att man ger ett marknadsvärde åt olika ämnen och vetenskapsområden. Då ämnen och universitet mäts mot varandra på marknaden, försätts de i ett ojämlikt läge. Ämnen med litet marknadsvärde får det svårt att hävda sig i konkurrensen. Aalto-högskolan visar även i detta fall med en krass tydlighet hur jämlikt det nya systemet kommer att bli. Ämnen som på den privata marknaden eller i regeringen klassas som potentiellt produktiva kan räkna med att klara sig, medan resten får försöka hanka sig fram med reducerade anslag.


Med denna reform går regeringen stick i stäv med de principer på vilka man byggt upp hela högskoleväsendet. I innovationsFinland vill man nu skapa högskolor som fungerar som företag, där möjligheten att stöda och styra kunskapsutvecklingen säljes till högstbjudande, dessutom enligt stramast möjliga tidtabell. Den stora obesvarade frågan kvarstår: hurdan valuta skall fås för pengarna?