Autonomi vs. Akademi AB

Universiteten har till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten.

Meningen är ett utdrag ur förslaget till ny universitetslag som föreläggs riksdagen våren 2009 och, om det godkänns, träder i kraft 1.8.2009. En kritiskt tänkande läsare kan i omnämnandet av fosterlandet ana en skymt av gångna sekels tankespöken, men i övrigt klingar formuleringen väl. En fortsatt läsning av lagförslaget har ändå fått många att haja till, och vid flera universitet har reformkritiska rörelser uppkommit, rörelser där både anställda och studerande är engagerade.

Kritiken begränsar sig inte till lagförslagets innehåll, utan dess tillkomstprocess påstås – med rätta – ha varit ogenomskinlig och odemokratisk. Till exempel har Professorsförbundet ifrågasatt dels reformens tidsmässiga ramar, dels faktumet att förbundet inte fått tillräckliga möjligheter att göra sin röst hörd. Reformens omfattning kom som en överraskning för alla som inte deltagit i beredningen, och den synnerligen snäva tidtabellen utgör ett hinder för djupgående diskussion (vilket knappast är en tillfällighet, med tanke på att liknande tendenser redan tidigare kunnat skönjas till exempel i fråga om Bolognaprocessen).

Universitetsgemenskapernas historia är tusenårig. Universiteten är kapabla att reformera och förnya sig utan order uppifrån – på ett sätt som respekterar de finaste traditionerna hos det tusenåriga europeiska universitetet.

Detta konstaterar ett antal dekaner, professorer och andra verksamma vid Helsingfors Universitet i en insändare i Helsingin Sanomat 4.2. Vilka är då, rent konkret, de ändringar som gör att universitetsreformen inte tagits väl emot bland dem som är insatta i universitetens vardag? De problematiska punkterna är bland annat följande:

• Det flitigt använda begreppet autonomi. Något som förbises är att det självstyre som avses är uteslutande ekonomiskt: universiteten omvandlas till företag som kan idka affärsverksamhet och gå i konkurs. Den ”fria forskningen” riskerar däremot begränsas av marknadsekonomiska skäl. Universitetens nya ställning som antingen privaträttsliga stiftelser (Aalto-universitetet) eller offentligrättsliga organ (Åbo Akademi) kan alltså i praktiken inskränka deras självstyre i och med att de ställs i ett annat förhållande till näringslivet.
• Reformen banar väg för införandet av terminsavgifter – efter reformen kunde sådana uppbäras av studerande från länder utanför EU och EES.
• Tjänster omvandlas till arbetsavtalsförhållanden, något som förutspåtts öka osäkerheten på den akademiska arbetsmarknaden. Det är inte osannolikt att högskolevärldens prekariat växer ytterligare.
• Om en majoritet av universitetets styrelsemedlemmar är utomstående (t.ex. politiker och representanter för näringslivet) innebär det naturligtvis mindre inflytande för anställda och studerande.
• Fokus ligger på centralisering och effektivering, två begrepp som använts flitigt i retoriken kring tidigare reformer. Synonymer till begreppen har visat sig vara bland annat kortare studietid, mera tungrodd byråkrati, icke återbesatta tjänster inom undervisningen, hotad existens för mindre produktiva ämnen och striktare hierarki.
• Forskningsresultat behöver inte längre göras tillgängliga för allmänheten, vilket ligger helt i linje med omvandlingen av universiteten till företag med uppgift att förse marknaden med nya ”innovationer”. Detta innebär också konkurrens universiteten emellan, på helt nya plan.
• Risk finns för en indelning av universiteten i två grupper: toppuniversitet som ska klara sig i den internationella konkurrensen och ”andra klassens” universitet som satsar på mer traditionell undervisning med små resurser.
• Tanken att universiteten i högre grad borde göra sig beroende av utomstående finansiering var kanske realistisk då lagen bereddes, men att driva igenom den i en världsekonomisk situation som den nuvarande, då siffrorna på USA:s ”statsskuldsklocka” på Times Square inte längre räcker till, kommer knappast att vara ett bra drag.

Reformen innebär alltså reella hot mot universitetens autonomi och den akademiska friheten. Visst behövs en universitetsreform – det är det väl knappast någon som ifrågasätter. Men en sådan reform bör vara följden av en lång och djupgående diskussion inom universiteten, och därför är det av största vikt att det nuvarande förslaget inte godkänns.